Helena Fagertun om Ingen pratar om det här


Bild: Pirjo Holmström

Helena Fagertun
är uppvuxen i Skåmträsk i Västerbotten och arbetar som redaktör, översättare, skribent, med mera. Hon översätter från engelska, danska och norska. Vi ställde tre frågor till Helena angående hennes översättning av Patricia Lockwoods roman No one is talking about this.

Var det någon speciell utmaning med översättningen?

 
Det som jag kämpade allra mest med var att mycket i Ingen pratar om det här refererar till saker utanför själva texten, till sådant som förekommer ”i portalen”. Samtidigt är dessa referenser ofta rätt fragmentariska vilket gjorde att det långtifrån alltid var enkelt att googla fram vad som åsyftas.

Jag hade kommit rätt långt i översättningen och sökt på jag vet inte hur många olika företeelser+meme när jag var i kontakt med bokens nederländska översättare, Nicolette Hoekmeijer. Hon tipsade mig då om denna sida: https://lithub.com/all-the-memes-in-patricia-lockwoods-no-one-is-talking-about-this-explained/ Det var förstås ett väldigt välkommet hjälpmedel men jag kände mig också lite ”varför har jag inte bara sökt på ’patricia lockwood + memes”?!

Var det något som försvann i översättningen?

 
Den här frågan gör mig väldigt less. Å ena sidan för att den bygger på en syn på översättning som jag tycker är direkt problematiskt, nämligen den att det i något slags idealvärld skulle vara möjligt med en översättning som direkt svarar mot originalet. I Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i översättning (som jag önskar att alla som på något sätt kommer i kontakt med översättning borde läsa, så att vi framöver åtminstone kan ha en gemensam utgångspunkt och inte behöver börja från scratch hela tiden) visar Nils Håkanson att det enda som man egentligen kan veta om en översättning är att den inte är samma som originalet. Och å andra sidan för att jag inte förstår varför just översättare som upphovspersoner hela tiden (även frågan om utmaning ovan är ju en sådan) måste förhålla sig till sina potentiella nederlag. Säg senast en författare fick frågan ”var det något i din roman/diktsamling som inte blev som du hade velat?”.

Istället skulle man kunna fråga sig om det var någonting som fungerade särskilt bra i översättningen eller rentav: Var det någonting som blev bättre i översättningen?

Och då skulle jag nog säga att det finns någonting i Patricia Lockwoods internetinfluerade språk som jag tänker faktiskt fungerar bättre på svenska eftersom svenskan i så hög grad använder sig av engelskan. I översättarkretsar är det kutym att försöka få texten att bli så ”svensk” som möjligt, det kan vara okej att kasta in enstaka engelska ord men att utnyttja exempelvis anglicismer är ett stort no-no.

För mig var det därför verkligen en aha-upplevelse när jag och förläggaren Carl Lindsten började diskutera de här frågorna – för det svenska språk som motsvarar Lockwoods engelska består ju snarare av anglicismer än engelska, och det var spännande att börja tänka på anglicismen som en stil snarare än ett fel. Och eftersom den stilen helt bygger på engelskans dominans syns den ju inte på samma sätt i engelskan, därav tanken om att detta kan ha varit något där svenskan faktiskt träffade lite bättre. Samtidigt tror jag att det (med mer tid osv., som det alltid är!) hade gått att dra denna insikt ännu längre, och det hoppas jag att jag får tillfälle att göra i någon annan översättning framöver.

 

Har du något tips på andra till svenska ännu oöversatta engelskspråkiga författarskap?

 
Jag har en lång lista över både böcker jag skulle vilja översätta och böcker som jag önskar blev översatta till svenska. Ofta överlappar dessa kategorier, dock inte alltid.

Ska jag bara nämna en författare som jag tycker att det är helt obegripligt att inget svenskt förlag har nappat på än skulle det vara Sophie Mackintosh. Hennes hittills två romaner, The Water Cure och Blue Ticket, har ett febrigt mörkt skimmer över sig och tillhör det absolut bästa jag har läst på engelska på senare år. Jag tänker också att författarskapet skulle docka in fint i en skandinavisk samtida feministisk tradition med författare som Sara Stridsberg, Olga Ravn och Johanne Lykke Holm. Nästa år utkommer hennes tredje roman Cursed Bread.

Ingen pratar om det här finns att beställa här.

Foto: Pirjo Holmström