Kalkbrottet


Starrås, 2001


Våra cyklar låg på marken, Nathalies ovanpå min.
Det såg ut som att de hade slängts där. Så var det inte. Jag hade ställt ifrån mig min, och när jag satt på stenblocket och snörade av mig gympaskorna hade stödet vikt sig.
Nathalie hade lett sin cykel sista biten och lagt den försiktigt ovanpå min.
Ekrar mot ekrar, styre mot styre.

Hon bredde ut handduken på det vita gruset.
»Kommer du?«
Jag drog av tröjan och satte mig bredvid henne. Hon hade fortfarande linnet på. Bikinin under, knuten med rosett i nacken.

När jag låg själv hemma i sängen de här långa ljusa nätterna kändes det som om det var bråttom, att vi måste göra allt, nu, genast, inget fick finnas ogjort mellan hennes kropp och min. Mina egna händer räckte inte, dög inte, hellre låg jag där och vred mig, väntade på sömnen, på morgonen, på henne.
Men sedan, nästa dag när vi kom fram till kalkbrottet, då var det inte bråttom längre. Vi hade hela sommaren på oss.
Första gången hade hon sagt :
»Jag har väntat hela mitt liv på det här.«
Och jag hade sagt : »Du är ju bara sexton.«
Det kändes som om vi var mycket, mycket äldre. Som om jag väntat en evighet, ett helt liv, på att kyssa Nathalie.
Händerna vågade sig lite längre varje dag.
Och munnarna.
Kvällen innan hade jag smugit genom hallen, både mamma och Heidi var hemma för en gångs skull. Jag hade inspekterat min hud inne på rummet. Hur kunde det inte synas? Nathalies mun mot halsen, hennes hand runt vänstra bröstet. Inga märken bevisade att det hänt, bara den bultande pulsen. Bröstvårtan drog ihop sig till en knopp när min hand gled från halsen och dit. Det skulle ta en sekund att flytta en mun däremellan. Inte mer än så.

Nathalie blundade mot solen. Linnet hade en bild av en rosa enhörning på magen. Jag drog i tyget.
»Hade du den här när du var liten?«
»Gillar du den?«
Jag låtsades klia enhörningen i pannluggen. Trycket var solvarmt och klibbigt. Nathalie skrattade.
»Vi kan åka till Göteborg och köpa en likadan åt dig.«
Hon la handen mot min bröstkorg, i urringningen på min systers träningsbehå som jag använt som badkläder hela sommaren. Jag blundade. Väntade på kyssen.
»Mamma och pappa vill träffa dig«, sa Nathalie. 
Jag öppnade ögonen.
»De blev glada«, sa hon. »Men de vill att du kommer. På middag.«
Ville hon känna hur det kändes när hjärtslagen ökade i takt  ? Var det därför hon lagt handen där, därför hon sa det så här, utan förvarning?
»Du lovade att inte berätta för någon.«
»Det är inte som med din familj. De är fina faktiskt. Mamma och pappa i alla fall.«
Jag ställde mig upp. Gick fram till kalkstenskanten.

Jag dök i med öppna ögon. Vattnet var turkosblått, ljummet.
Bakom mig dök Nathalie också i. Jag kunde höra bruset, känna suget bakåt, som en undervattensström. Hennes hand svepte över min rygg sekunden innan jag nådde ytan.
Hon simmade några tag runt mig innan hon kom upp. Alldeles nära. Blinkade med långa, blöta fransar.
»Du har världens vackraste ögon«, sa jag.
»För att jag tittar på dig«, sa hon.

Vi låg på rygg. Flöt sakta.
Några fåglar lyfte från bergknallen. Ett flygplan, så högt upp att jag inte kunde se själva planet, bara den tunna vita linjen som drogs över himlen.
Djupet under oss. Minst femton meter.
Då och då snuddade hennes hand eller fot vid mig.

Vi simmade in till klippkanten innan vi grep tag i varandra. Med fötterna på en utskjutande sten och en hand om kanten kunde jag lyfta henne mot mig. Hon slog benen om min midja, la hakan mot min axel. I vattnet vägde hon ingenting. Huden var hal, len. Bikinitrosorna gneds mot min mage. Strävt tyg. Värmen innanför.
»Vi kan åka på höstlovet«, viskade hon. »Till Göteborg. Vi kan sova hos moster Ginny. Hon är författare.«
Jag fick syn på en insekt i vattnet. Den kom mot oss.
»Jag ska flytta till henne efter studenten.«
Någon slags larv. Ben tunna som sytrådar kilade över ytspänningen.
»Det ligger ett skelett i den största grottan«, sa Nathalie. »Fastklämt under en av de där gamla gruvvagnarna.«
En annan larv dök upp. Och en till. Alla kom de mot oss.
»Fast jag vet inte om det är sant«, sa hon. »Det var min brorsa som sa det.«
»Vi går upp.«

På handduken kysstes vi äntligen. Hon smakade kalkbrottsvatten, sött och mjölkigt.
»Jag kunde inte somna i går«, mumlade hon mot min mun. »Jag bara tänkte på dig.«
»Jag med.«
»Jag tänkte på vad jag skulle vilja att du gjorde med mig.«
Det hade samlats för mycket saliv i munnen. Jag svalde.
»Vadå.«
Nathalie la sig på rygg på handduken, rättade till där den skrynklade sig under kroppen. Hon tog ett djupt andetag och pressade ihop läpparna, släppte mig inte med blicken. Pupillerna krympte när solstrålarna träffade dem. Jag kunde se hur mönstret förändrades i hennes bruna iris, hur den ljusare kransen kring pupillen drog sig mot mitten. Hon behövde bara dra i ett snöre så löstes den ena rosetten upp. Hon flyttade handen till andra höften, där stoppade jag henne.
»Jag vill.«
Långsamt drog jag i snöret. Rosetten löstes upp. Jag visste redan att håret därunder skulle vara brunsvart, hade sett det på kanterna av bikinitrosorna, hade sett det när hon bytte om. Jag la handen över det. Tjockt och fuktigt och mjukt, en korkskruvslock där skåran började.
Jag flyttade isär hennes lår. Hon drog upp benen och gjorde rum åt mig. Jag rörde henne försiktigt, alldeles för försiktigt, musklerna i hennes lår spändes, som när någon stålsätter sig mot en kittling. Jag pressade handen mot henne.
Hon pressade sig tillbaka. Så varm. Tummen gled in mellan blygdläpparna, uppåt, in under den lilla locken.
Där. En hård inandning från henne.
Hennes hand tog tag i mitt huvud. Visade. Med tummen och pekfingret särade jag, strök undan locken och sänkte munnen dit.
Jag hade ingenting att jämföra med. Jag kunde bara prova. Att trycka tungan mot. Att röra den sakta upp och ner, att cirkla snabba cirklar.
Hon började snyfta. Jag lyfte huvudet. Hon tryckte tillbaka, jag fick inte sluta. 
Jag hörde henne gråta och kvida men hennes fingrar höll fast mitt hår och det gjorde mig säker, helt säker, på att jag gjorde det rätt. Att hon älskade det.
Hennes muskler drog ihop sig, benen skakade.
Det blev tyst.
Hon slutade andas.
Jag hann bli rädd, försökte igen att komma loss ur hennes grepp.
Så drog hon efter luft.

Hon låg kvar på rygg och tittade upp mot solen. Andetagen blev lugnare, jämnare. Först då kände jag de vassa stenarna som skurit in i knän och smalben.

Jag gjorde listor i huvudet på allt jag ville prova nästa gång, och nästa gång efter det. Att låta ett finger glida in, att dra med tungan ner till öppningen, om det gick att smeka hennes bröst samtidigt, om hon skulle kyssa mig med smaken av henne i munnen.
Jag var inte arg för att hon berättat för sina föräldrar. Jag ville också någon skulle veta, någon mer än bara oss två.

Vi skildes åt vid Rambyskylten.
»Vi ses ju om några timmar«, sa hon.
Jag cyklade hemåt. Utan Nathalie var jag ensam. Carro var på landet, Ansi hos sin pappa i Borås. Mamma jobbade ojämnt, dagskift, nattskift och helg med oförutsägbara lediga dagar då hon mest sov. Det var sjuksköterskebrist och extra ersättning för de som väntade med att ta ut semester. Heidi hade fått sommarjobb på värdshuset. Servitris på kvällarna och frukostvärdinna på morgnarna. Det fanns en personalstuga att sova i, hon dök upp lika oförutsägbart som mamma för att byta kläder och klistra gula lappar på min dörr.

JANNI STÄDA KÖKET

VAR ÄR MIN BH

SKAFFA ETT JOBB FÖR FAN

Jag lät lapparna sitta. Om de blivit fler visste jag att Heidi varit hemma. Jag hade ändå inte kunnat berätta för henne.
Om Ansi och Carro varit hemma, om vi hade hängt i Ansis källare och filmen rullade och Carros nya nagellack gick laget runt, hade jag kunnat säga det då?

Ansi och Carro trodde att jag hade hånglat redan förrförra sommaren. Mamma hade hyrt en liten stuga, tagit två veckor ledigt. Efteråt hade jag berättat för dem att det fanns en camping nära stugan. Husvagnar med sladdar ut till stereohögtalare i förtälten, hinkar med kallvatten och ölburkar, det var bara att ta, de vuxna brydde sig inte. Jag hade berättat att killen hette Marco med c, italienskt, inte finskt, att han hånglade ganska bra men smakade snus.
Egentligen hade stugan legat vid en sjö långt inne i skogen. Det fanns ingenting i närheten. Jag hade trott att Heidi skulle bli vansinnig och vägra, kanske sticka i väg och ta sig till fots till landsvägen, lifta till närmsta samhälle och ta bussen hem. Jag hade trott att vi skulle bråka alla tre i fjorton dagar utan paus.
Så blev det inte.
Heidi och jag hade badat i sjön. Fångat fiskar och grodor, stoppat ner handen i hinken och känt fjäll och fenor svepa mot huden. Mamma hade lagt sig tidigt och vaknat sent. Suttit på den halvruttna trappan och rört ner kaffepulver i en naggad kopp. Den femte dagen hade hon blandat pannkakssmet. Heidi och jag hade suttit vid det rangliga bordet och stirrat på mamma. Hon stod i oset vid den gamla elspisen och vände pannkakor, blicken gick mellan stekspaden och det immiga fönstret ut mot skogen.
Heidi krossade sockerbitar med en sked och vi strödde sockret över tallrikarna.
Nästan helt tysta, alla tre, i fjorton dagar.
När jag träffade Ansi och Carro och ljög ihop det där om Marco med c, undrade jag vad Heidi ljög ihop för sina vänner. Hon berättade nog inte att hon lekt med sin fjortonåriga lillasyster i skogen, byggt landskap av stenar och kottar och pinnar. Som småbarn. Sedan hade hon fyllt arton och sedan nitton och nu bråkade Heidi och mamma aldrig längre. De kommunicerade med lapparna : betala elen innan 30 :e, köp toapapper, ta ut pengar till J, flytta lakan till torktumlare.

 

* * * * *

 

»Klockan sju«, hade Nathalie sagt. »Ingen stor grej, pappa gör någon gryta.«
Jag letade mig fram till deras gata, bland villor och radhus, rabatter som blommade i lila och rosa, och brevlådorna. Inga var likadana. Gröna av plast, metallådor med husnumret i mässing, trälådor målade som miniatyrhus. På min sida av tågspåret fanns inga brevlådor. Posten kom direkt i inkastet, brevbäraren sprang sin runda varje förmiddag och det slog i dörr efter dörr, tredje våningen, andra våningen, första våningen, och sedan i väg till nästa uppgång.
Nathalies brevlåda var mörkblå. En mässingsskylt med namnet stein. Och huset. Ett stort gult trähus med gammeldags snirkliga dekorationer över farstutrappan. I stället för ringklocka hängde ett lejonhuvud på dörren. Jag lyfte lejonets underkäke och dunkade tre gånger.
Dörren for upp. Jag fick kliva ner ett steg.
»Janni är här!« ropade Nathalie.
Hon hade samma enhörningslinne. Jag hade inte vetat vad jag skulle ta på mig, jeansen så klart, inte shorts, men sedan tog det stopp. Hade provat tre olika tröjor innan jag tog en ljusblå t-shirt ur min systers garderob. Jag tyckte den såg ordentlig ut. Nu kändes den för kort, för tajt, för naken i halsen. Nathalie nickade åt mig. Som för att säga att tröjan var okej.
Då såg jag det. Något var fel med hennes ögon. De var lila.
»Vad har du gjort?«
»Det är färgade linser, så klart. De kom med posten i dag. Gillar du det?«
»Har du dålig syn?«
Hon skrattade.
»Jag har perfekt syn, det gick att köpa dem utan styrka.«
Jag tyckte inte om det. Inte alls.

Pappan la upp på tallrikarna som om han målade tavlor. Gul gryta, grön röra, brunt ris, röd paprika, en klick av något vitt. Grytan luktade surt. Det spelade ingen roll, jag stoppade i mig alltihop. Svalde ner med citronvattnet.
»Vi har förstått att ni två tycker mycket om varandra«, sa mamman.
»Vi är väldigt glada för er skull«, sa pappan. »Men.«
»Det här är ett litet samhälle«, sa mamman. »Alla har inte så …«
»… moderna synsätt«, sa pappan.
Jag skakade på huvudet alldeles för ivrigt.
»Jag säger ingenting till någon, jag lovar.«

Efter middagen åkte Nathalies föräldrar i väg i deras vita Saab. Den lokala bion var stängd över sommaren, de skulle behöva åka hela vägen till Skövde. Nathalie ryckte på axlarna.
»De gillar bio.«
Hon poppade popcorn i en stor kastrull med kokande olja. Jag hade aldrig sett någon göra det. Hemma lagade vi allt i mikron.
»Är det inte farligt. Kan det inte börja brinna.«
»Inte om man är försiktig«, sa Nathalie.
Hon satte på en film och åt popcornen. Jag såg bara henne.
Till slut vände hon huvudet mot mig.
»Vad tittar du på.«
»Kan du inte ta ur linserna. Så du ser ut som dig själv. Så kan jag göra det där med dig igen.«
Hon skrattade. Jag vågade, lutade mig fram och kysste henne. Hennes mun, hennes hals, och neråt.

Ytterdörren. Nathalie ryckte till.
»Fan, fan, fan«, viskade hon.
»Är de redan tillbaka?«
Den som kommit verkade inte ens ta av sig skorna.
Stegen stampade ur hallen, snabbt, förbi köket, mot oss i vardagsrummet. Nathalie for upp. Hon drog på sig t-shirten, knäppte gylfen.
»Ta på dig!« sa hon. »Nu!«
Jag hann nätt och jämnt få på mig tröjan.
»Vem är det där«, sa han.
»Det är min kompis«, sa Nathalie, »hon ska precis gå.«
Hon såg helt annorlunda ut. Spänd. Hård i ansiktet. De onaturligt lila ögonen.
»Precis nu«, sa hon.
På väg ut i hallen hörde jag brorsans röst :
»Gå in på ditt rum. Jag kan fan inte titta på dig.«

 

* * * * *

 

Nästa dag stod jag med cykeln vid Rambyskylten i en timme innan jag gav upp. Jag cyklade in till stan. Fullt med folk inför stadsfesten. Heidi hade sovit hemma, sagt att det var fullbelagt på värdshuset. Scenen höll på att byggas på torget, matstånd, det ställdes ut extrabord på uteserveringarna, redan kö till glasskiosken.
Jag cyklade runt. Visste inte ens om det var Nathalie jag letade efter. Kanske var hon redan i kalkbrottet, kanske borde jag cykla hem till henne, men brorsan hade antagligen permis hela helgen.
Så fick jag syn på busskuren vid Sibylla.
Över hela kuren hade någon sprejat :
NATTIS S + JANNI N LEBBHOROR
En epa-traktor tutade, killarna från Västerby pekade och brölade.

 

* * * * *

 

Ansi ringde när jag satt hemma. Hon var tillbaka tidigare, något med en vattenskada hos pappan.
»Är det sant«, sa hon, »det om dig och Nattis Stein? Är ni ihop?«
»Nej«, sa jag. »Vi är inte ihop.«
»Tänkte väl det. Kom igen, vi går på stadsfesten. Alla är där, bara hångla med någon kille så ordnar sig allt.«

Ansi mötte mig vid torget. Det var fullt med folk, också ansikten vi inte kände igen, från hålorna runt omkring. Ansis storasyster stod och hängde med Lollo på torget, som om de aldrig varit i väg härifrån. Det syntes ändå tydligt. Frisyrerna.
Hur jeansjackorna satt. Sättet de nickade åt folk, och sedan vände sig tillbaka mot varandra. Båda hade solglasögon med rosa spegelglas.
Efter lite övertalning gick de och köpte åt oss från baren.
»Jag kommer behöva tvätta Eileens kläder hela sommaren«, sa Ansi. »Men det är det fan värt.«
Ölen var ljummen. Jag hade svårt att få den i mig.
»Kolla där!« Ansi knuffade mig i sidan. »Nattis har redan fixat det!« Jag hann precis se Nathalie kliva in i en bucklig Volvo i utkanten av torget.
»Hon tog Sonny från macken. Bra val.«
Ansi höjde sitt glas som om hon ville skåla med de två som satt i bilen. Volvons fönster var nervevade. Från vår plats på uteserveringen kunde jag höra bilstereon byta till Nathalies favoritlåt. Ansi nynnade med, liksom automatiskt.
Crash and burn.
All the stars explode tonight.

Sonnys flin. Motorns skärande ljud när han gasade i väg.

»Tur för dig«, sa Ansi. »Hon fixade det åt er båda. Nu slipper du, om du inte har lust.«

 

* * * * * 

  

På söndagsmorgonen cyklade jag hem till Nathalie. Tung i huvudet. Så fort jag blundade såg jag Sonnys tunna läppar och snusen som rann över tänderna, hur han lutade sig över henne.

Nathalies pappa öppnade.
»Hon mår inte bra. Hon vill inte träffa dig.«
»Snälla«, sa jag.
»Du måste respektera ett nej«, sa pappan.
Bakom honom var trappan upp till övervåningen.
»Kan jag få låna toan i alla fall.«
Pappan tvekade.
»Du kan använda toaletten på nedervåningen.«
Han stod för trappan som en livvakt, som om det var jag som var farlig för Nathalie.

Inne i badrummet sjönk jag ihop på golvet. Det var kört. Vad hade jag trott att jag kunde säga till henne  ? Hade en sådan här sak kommit ut så var det bara kört. Nathalie skulle inte riskera att bli sedd med mig. Jag skulle aldrig få kyssa henne igen, aldrig ta på henne, aldrig ens prata med henne.
Jag torkade snoret och tårarna med t-shirten. Ställde mig upp. Att göra någonting, vad som helst, mot honom. Såg mig om i badrummet. Spegeln. Jag kunde krossa den och skära upp armarna. Tvinga dem att ringa ambulans, tvinga dem att torka blod från väggarna. Tvinga honom att se vad han gjort.
Bakom spegeln fanns det inbyggda badrumsskåpet. Mammans hylla överst, läppstift, små parfymer och krämer. Pappans hylla, där fanns en påse rakhyvlar. Jag tog ut en. Det skulle vara enkelt att bryta sönder den gula plasten och få ur bladet. Men det fanns två hyllor till. Nathalies. Fullproppad med nagellack i alla möjliga färger. Och längst ner. Brorsans hylla.
En deo, ett par fula glasögon, linsfodral och linsvätska.
Jag la tillbaka rakhyveln. Flyttade på Nathalies grejer och hittade flaskan med aceton.
Inga ljud från dörren.
Brorsans linsvätska. Jag hällde ut det mesta i handfatet och fyllde på med aceton. Lukten stack i näsan.
Skruvade på alla lock. Stängde badrumsskåpet, så tyst jag kunde.
Ansiktet i spegeln var rödflammigt och svullet. Det knackade.
»Går det bra därinne«, ropade pappan genom dörren.
Jag låste upp.
»Förlåt«, sa jag. »Hälsa Nathalie att jag var här.«

 

* * * * * 

 

Mamma kom hem på eftermiddagen. Det var första gången vi hamnade i samma rum på flera veckor, jag hade bara smugit förbi, eller tittat in på henne när hon sov. Hon gäspade. Sparkade av sig skorna. Jag väntade på att hon skulle börja skälla om städningen och resterna av fryspizza som låg i vasken. Hon sjönk ner i soffan, drog av stödstrumporna, masserade sina fötter.
»Jag fixar ditt kaffe«, sa jag.
Sköljde ur hennes kopp, fyllde på med vatten. Tryckte igång mikron.
»Vilket jäkla långpass«, sa hon. »Först alla fyllon som vaknat med bulor och skrapsår, och sedan kom det in en allvarlig ögonskada precis när jag skulle gå av. Det var bara att stanna.«
Jag vände mig mot mamma. Bakom surrade mikron.
»En ögonskada?«
»Ja, kemisk. Det var inte vackert.«
Det plingade. Surret fortsatte. Det plingade igen.
»Men plocka ut koppen då«, sa mamma.
Jag öppnade mikron. Koppen ångade.
»Du kanske känner patienten förresten«, sa mamma. »Hon är i din ålder. Någonting-Stein. Hennes föräldrar är ena riktiga snobbar. Fast i dag tyckte jag synd om dem. Men, vad gör du unge! Herregud, skölj! Skölj!«

 

* * * * *

  

Jag cyklade sakta genom stan. Förbi torget. Skräpet från i går var uppstädat, inte lika mycket folk.
Men tillräckligt.
Vid Sibylla dunkade basen från minst tre olika bilstereor. Klungor, röster. Skratten tystnade när jag cyklade förbi. Jag tittade inte på ansiktena, bara kände blickarna. När jag var säker på att tillräckligt många sett mig vände jag om. Cyklade ut mot kalkbrottet.
De lösa ekrarna skramlade. Det var fortfarande ljust, men svalare.
Ökade farten mellan rapsfälten.

 

* * * * * 

 

I kalkbrottet var det ännu ljusare. Som om kvällen inte hunnit dit. Jag satt en stund på stenblocket och väntade. Vattnet, lysande mintgrönt, som om någon tänt strålkastare där nere i djupet.
Tusentals larver krusade ytan.

Det ekade mellan bergssidorna när Sonnys Volvo sladdade in. Däcken dammade. Tre killar öppnade dörrarna och hoppade ut medan Sonny backade och trixade för att ställa bilen på tvären.
Blockera utvägen.
Jag reste mig. Nathalies brorsa gick i täten.
»Din sjuka jävla sadist«, sa han.
Jag stod kvar. Lät honom komma närmare.
»Du klarade inte av att Nathalie inte ville ha dig, var det så?«
Jag nickade.
»Jag klarade inte av det.«
»Jävlar vad du ska få betala för det här«, sa någon bakom brorsan.
»Ja«, sa jag.

 

* * * * *

 

Ögonen, munnen, huden. Det söta mjölkiga vattnet. Och på femton meters djup, grottor, tunnlar, ett skelett under en sönderrostad vagn.

 

___

"Kalkbrottet" ingår i Hanna-Linnea Rengfors Tillsammans i mörker (2022).