Ebba Högström om Det åttonde livet (Till Brilka)


Ebba Högström översätter från tyska och engelska. Vi ställde tre frågor till Högström angående hennes översättning av Nino Haratischwilis roman Det åttonde livet (Till Brilka).

Är det något som du tycker fungerar särskilt väl i den svenska översättningen av Haratischwilis roman?

Romanen är skriven på ett ganska speciellt språk, som överraskade mig lite när jag började översätta den. Jag hade trott att den skulle vara mer konventionell rent språkligt, men märkte snabbt att den var ganska vilt skriven. Den kändes inte heller särskilt ”tysk”, även om den är skriven på tyska. Det kändes lite som att jobba med en text som redan var översatt till tyska, på något sätt. Efter att ha översatt en liten bit såg jag en intervju med Nino Haratischwili där hon pratade lite om hur det är att skriva på ett språk som inte är hennes modersmål, att hon kände en större frihet på tyska än om hon skrivit på georgiska, och att hon hört folk säga att hennes tyska är lite georgiskt influerad. Det bekräftade vad jag redan tyckte mig ha lagt märke till i texten, och när jag fortsatte översätta med det i bakhuvudet kände jag att jag fick en större förståelse för språket och att det var viktigt att låta det få ha kvar samma känsla i översättningen. Att språket inte nödvändigtvis behövde låta helt naturligt. Jag kunde lägga av mig oket att tänka för mycket på det rent idiomatiska, att jaga för mycket efter klichéerna, vilket var ganska skönt. Jag hoppas och tror att jag lyckades få till den dimensionen i texten.

Var det något som var speciellt roligt att arbeta med under översättningen?

Det var väldigt roligt att översätta en bok av den här typen, ett episkt (i ordets gamla betydelse) romanbygge som har potential att bli läst i lite bredare lager. Jag hade själv bara läst början av boken innan jag började med översättningen, så jag läste i takt med att jag översatte, vilket gav en extra krydda till arbetet. En annan sak som var rolig var att boken är väldigt kraftfull och storvulen i stilen, det var kul att befinna sig i det registret, det är inte så ofta man får chansen att göra det. Den är liksom lite operaartad på sina ställen, med mycket ödesmättnad och stora känslor. Under arbetet kom jag på mig själv flera gånger med att tänka att boken just av den anledningen inte skulle gå hem hos svenska kritiker, att de inte alls skulle uppskatta formen, och där fick jag väl lite rätt. Jag kan tycka att den blev lite småsnålt mottagen på sina håll, det är trots allt inte så ofta man stöter på en bok som är så här frikostig – och då menar jag inte bara omfånget.

Har du något tips på andra till svenska ännu oöversatta tyskspråkiga författarskap?

Jag har ett som jag är brinner lite extra för, men vilket vill jag inte avslöja av vidskepliga skäl. Sedan skulle jag gärna översätta mer av Ilse Aichinger, vars Die größere Hoffnung utkom i min översättning på Ellerströms häromåret, finns många fler pärlor i hennes produktion. Men det finns hur många som helst egentligen, både samtida och äldre, blir ofta förvånad när jag upptäcker hur många tyskspråkiga författarskap som är helt oöversatta till svenska. Tycker att det översätts alldeles för lite från tyska, eller ja, från alla språk som inte är engelska (som det kanske rentav översätts lite för mycket från), men det är ju ingen originell åsikt direkt.