fri frakt på alla beställningar.

samtal med lisa zetterdahl


våren 2021 debuterar lisa zetterdahl med diktsamlingen hästar. en trösterik bok om hur det kan vara att i olika faser av livet skiljas från sin mamma. som flicka när stallet lockar, och som vuxen när döden kommer. it-lit bad zetterdahl berätta lite om arbetet med boken.

 

 

hästar är ju ett verk du arbetat med under en lång period. delar av det har publicerats i antologier och tidskrifter för flera år sedan. när började du med projektet?

min mamma dog i maj 2011. jag skrev mycket dagbok under den tiden. jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det jag upplevde också, men jag visste inte hur.

diktsamlingen består av flera sviter, och till en början växte de fram oberoende av varandra och utspritt under flera års tid. medan jag egentligen fokuserade på att skriva prosa, som blev refuserad. sviten som heter ”jag tänker på barnen i angola” är baserad på autentiskt material, mina gamla skolarbeten och någon sorts dagbok som vi skrev i skolan, och när jag först jobbade med den sviten runt 2011-2012 hade jag ingen aning om att den en dag skulle ingå i en diktsamling. jag såg nog inte heller kopplingen till mamma. jag skrev på några diktsviter bara, vid sidan om prosaskrivandet, och vid sidan om tanken på att skriva något om hur det var att förlora mamma.

det var en kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret som jag plötsligt förstod att det var hästarna som var nyckeln. det fanns en dikt i huvudet, och jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. sedan kunde jag skriva den sviten som heter just ”hästar”, och där och då började också arbetet med det som skulle bli diktsamlingen. det var att jag plötsligt såg hur de olika bitarna passade ihop. såg den större historian de kunde berätta tillsammans. och jag såg vad som saknades för att foga samman dem.

 

 

finns det fördelar med att låta ett projekt ta tid, tror du, innan det färdigställs? eller riskerar hela projektet att självdö och kännas irrelevant med tiden?

på höstterminen i sjuan brukade jag åka en tidigare buss än vad jag egentligen behövde till skolan, för killen jag var kär i åkte den bussen. jag satte mig långt fram och efter tio minuter stannade vi vid hans hållplats, om jag hade tur strök hans arm emot min när han gick förbi i den trånga mittgången på väg till lediga platser längre bak. sedan satt jag i skolans centralkapprum och tittade på när han och hans flickvän höll varandra i hand och kysstes. jag hade aldrig kysst någon, men ville hemskt gärna göra det. innan terminen var slut blev jag kär i någon ny. sedan någon ny. någon ny. jag skrev en kärleksförklaring och lämnade i en killes skåp. en kille ringde jag upp dagen före julafton för att fråga om han ville bli ihop. han ville inte det. det kändes som att ingen någonsin skulle vilja det.

för att återgå till frågan: ibland tar saker tid. det kan säkert finnas både fördelar och nackdelar med det. oavsett kommer det påverka. jag är rätt långsam med det mesta, tror jag. fördelen med något som tar tid är att jag hinner tänka många varv, och jag vet att det är någonting som är viktigt, eftersom jag inte släpper det.

boken har en relativt tydlig ramberättelse: en mammas död ger ingång till en dotters barndomsminnen från skolan och stallet. men verket har samtidigt en språkligt experimentell dimension, som samtidigt känns väldigt självklar och stilren. hur har du arbetat med formen genom åren och vad har du haft för inspiration?

det har ibland varit ett problem för mig tidigare, har jag förstått i efterhand, att jag ibland fokuserat mer på formen än innehållet. Kanske eftersom jag varit osäker på vad det egentligen handlar om. kanske för att jag velat ha något slags kontroll på texten.

men ibland krävs det också en väldigt tydlig form, för att innehållet ska passa, för att det ska bli något. jag har inspirerats av en massa olika poesi, jag vet nog knappt. jag gissar att inger christensen varit någon slags utgångspunkt. när jag skulle skriva sviten ”får jag ärva den här när du dör?” vet jag att jag tänkte på erik lindegrens sprängda sonetter i mannen utan väg, och jag tänkte att jag ville göra min variant av sprängda sonetter. men sen är det nog annat som spelar in också. både jag och min syster har alltid varit nästan lite för intresserade av vår barndom. tvingat kompisar att titta på hemmafilmade klipp på vhs, sådana saker. det föll sig för mig rätt naturligt att laborera med mina egna gamla skolarbeten till exempel, just eftersom jag gärna är i den världen.

 

 

två ord som återkommer, även i anslutning till varandra, är "plats" och "plast". vad har de för betydelse i boken, varför just de orden?

jag ville skriva om plast då jag fann det som ett hån att den fanns kvar, och skulle fortsätta finnas kvar, även efter att vi kastat den. medan min mamma inte fick finnas kvar. i stället schampoflaskor, köksprylar, hennes gamla clipsörhängen från sjuttiotalet i garderoben. platsen ville jag skriva om eftersom också den var oundviklig, hur det yttre blir en del av ens inre. sen så blandar jag ofta ihop bokstäverna i just de här orden. en gång fick jag tillbaka ett manus från ett av de stora förlagen, då när manus fortfarande skickades i retur i stora pappersbuntar, och det enda spåret av att någon läst mitt manus var en understrykning i blyerts där jag råkat skriva ”plats” i stället för ”plast”. eller om det var tvärtom.

stallet används i verket som en plats för att bryta sig fri. hur viktig har den miljön varit för dig personligen?

mycket. kanske framförallt eftersom jag är uppvuxen på landet där det inte fanns så mycket att välja på. hästar och böcker, det var vad jag valde. men även eftersom stallet är en plats med andra villkor, där man som ung flicka får finnas till på ett annat sätt. där är det prestationer som räknas, vad du gör mer än vem du är. samtidigt är det en ny grupp att vilja träda in i och passa in i. för mig var det första gången som jag verkligen ville någonting, som jag längtade och älskade och fruktade och utmanade mig.

 

hästar utkommer 25 januari.